Under de närmsta veckorna presenterar vi vårt engagerade team, idag är det Alejandra Pizarro Correa.
Mitt namn är Alejandra, jag arbetar som frilansande filmare och pedagog men driver även mitt företag Yogamunay som massör och yogainstruktör. Min roll i projektet är som yogainstruktör.
För mig har yogan varit en svår och utmanande vana att införa i mitt liv, som inte bara speglat sig på mattan. Den har fått mig att utvecklas och växa som människa. Att få dela yoga med andra, göra den tillgänglig för alla målgrupper i samhället, som våra äldre och dem som jobbar med dem, hur fint är inte det? Min mamma jobbade många år som undersköterska inom äldreomsorgen, hon hade aldrig tid att ta hand om sig själv men hon gjorde allt och lite till för alla andra. Har därför stor respekt för alla dem som ombesörjer för våra äldre, det de ger är ofta osynligt för oss andra som ännu inte kommit dit.
Förutom 6 års erfarenhet som instruktör inom Hatha/Vinyasa, senioryoga, barn och ungdomsyoga, yoga med nyanlända och med människor under rehabilitering pga olika typer av missbruk, har jag även börjat bygga på med Yinyoga och Trauma sensitiv yoga. Jag har tidigare bakgrund inom media och kommunikations vetenskap, film, socialantropologi.
När jag gick min teacher training i norra Indien, blev jag 40, det var min födelsedagspresent till mig själv. Min kropp orkade inte med tempot efter 1 och en halv vecka med tre pass per dag och med dagar som började 6 och slutade 22. Jag började tvivla ganska mycket på mig själv och mitt beslut. Det var kallt och allt ömmande och att då jämföra mig med de 25- åringarna jag gick med blev inte bättre. Till slut var det så mycket motstånd att bli medveten om att jag var helt slut, fysiskt som mentalt. Då introducerade vår meditationslärare, en äldre man, som ingav stor vördnad, till skrattyoga. De klasserna blev så förlösande och efter de första framtvingade skratten låg vi ofta på golvet. Kontentan blev, varför ta sig själv på så stort allvar?
